Om mindre även månad är det dags. Och idag har jag varit på det sista mötet med de lokala partirepresentanterna inför årets vecka. Polisen och kansliet för Almedalsveckan gav matnyttig information. Nu känns det som att vi börjar bli redo.

Onsdagen är vår dag i Almedalen. Den dagen tar jag ledigt från jobbet och jobbar ideellt för partiet. Börjar någon gång vid 7.30-tiden och avslutar sent, sent på kvällen. Däremellan blir det möten, seminarier och förhoppningsvis en massa goda samtal. Och klockan 19.00 står Ebba Busch Thor på Almedalens scen och håller sitt tal.

Längtar.

Igår var det planeringsdag med jobbet. Eftermiddagen tillbringades hemma hos två kollegor med frisk luft, god mat, sol, roliga aktiviteter och goda samtal.

I morse bar det av med flyg till Stockholm för två dagar med övriga ordföranden från partidistrikt runtom i landet. God mat och goda samtal även idag. Och en sväng förbi Euroclub (Eurovision Song Contest) vid slottet. Men det positiva överskuggas av det beslut som togs i riksdagen idag. Beslutet att inte anta den kristdemokratiska motionen om att erkänna det pågående folkmordet mot minoriteter i Syrien och Irak. Det är så otroligt sorgligt.

Om dagens beslut i riksdagen

Imorgon är en annan dag. Då fortsätter ordförandemötet. Då äter jag förmodligen gott igen. Då åker jag hem till Gotland och familjen. Då fortsätter folkmordet och då vågar Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet fortfarande inte erkänna det.

Imorgon ska jag göra något så märkligt som att tala på kommun-och landstingsdagar – för Centerpartiet. Tja, det är väl inte särskilt märkligt i sig att någon talar där. Men att jag är inbjuden känns lite udda. Jag är ju kristdemokrat! När jag talade med en c-företrädare i samband med att jag blev tillfrågad undrade jag om det verkligen var ok att jag kom och talade, jag som är distriktsordförande för ett annat parti. Då fick jag veta att det var ok, jag är ju ändå en representant för borgerligheten i Sverige. Om jag däremot varit uttalad socialdemokrat hade det varit att gå över gränsen 😀

Jag har dessutom lovat att inte säga något om jordbrukspolitik och beteslagstiftning. Inte i en mikrofon i alla fall 😉

Nu är det förstås så att jag inte är inbjuden som politiskt aktiv, utan som utvecklingsledare för kommunal e-hälsa. Men ändå…

Jag skulle ha åkt med första flyget från Visby kl. 6.40 imorgon, för att via Arlanda ta mig vidare till Karlstad. I morse fick jag veta att SAS valt att ställa in det där 6.40-flyget, så jag fick snällt åka från jobbet lite tidigare, packa, hämta barn, umgås med familjen ett tag och sedan åka tillbaka till Visby och flygplatsen för att ta kvällens sista flyg till Arlanda. Nu är jag inkvarterad i ett inte alltför litet och otrevligt rum (väldigt trevligt rum, faktiskt) med utsikt över terminaler och start- och landningsbanor. Sämre kan man ha det, även om jag helst hade varit hemma med familjen några timmar till.

Imorgon drar jag vidare till Karlstad över dagen, och sedan återvänder jag med tåg till Stockholm sent på kvällen, tar in på ett hotell i centrala stan och flyger hem till mitt Gotland och min älskade familj lagom till lunch på lördag.

Jag önskar att det inte hade funnits en del 2 på min blogg idag. Jag önskar att den dag som är idag inte vore en internationell minnesdag. För jag önskar att Förintelsen aldrig hade ägt rum. Att slakten aldrig ägt rum. Att mänskligheten valt en annan väg.

Det finns så mycket att skriva. Så mycket tankar om hur det kunde ske. Så mycket funderingar kring om det kan hända igen. Om vi kan låta det hända igen.

Antisemitismen frodas i Sverige och rekordmånga judar flyttar från Europa för att de inte längre känner sig trygga här.

Den tilltagande antisemitismen i Sverige och Europa leder till att flera judar tvekar över att bära kippah. Männen i den kristdemokratiska riksdagsgruppen uppmärksammar det genom att under dagen bära kippah inom kampanjen #WearAKippah.

Ja, det kan låta brutalt att skriva ett blogginlägg om slakt. Men jag är faktiskt inte särskilt finkänslig av mig (ni minns kanske mitt inlägg om vårtor).

I måndags började rapporteringen om att ett gotländskt (eller två) köttföretag är misstänkta för att i flera år har lurat konsumenterna. Misstanken är att man har blandat ut gotländskt kravproducerat kött med importerat tyskt kött, men låtit det framstå som att allt kött var gotländskt kravkött.

Det gör mig både ledsen och arg. Om det är sant. Det är ganska stor risk för det. Men det måste såklart utredas. Oavsett så är det väldigt märkligt när Aftonbladet skriver på sin webbplats om mamman som kämpat länge för att hennes barn ska få svenskt kött i skolan. Själv tycker jag att det är självklart att våra barn, äldre och sjuka ska få mat som är producerad enligt svenska djurskydds- och livsmedelslagar. Att barnen alltså ska få svenskt kött i skolan. Men när tidningen skriver att köttet, som man trodde var svenskt, var tyskt fulkött (jadå, man har redan bestämt att det är fulkött, förmodligen det fulaste av fulkött), ja då var hela kampen för svenskt kött i skolan förgäves.

D’oh! Nej, kampen är inte förgäves. Men man ska kanske inte köpa kött från just den producenten längre. Det finns en massa andra köttproducenter på Gotland och i övriga Sverige som är ärliga och levererar vad de lovar.

Mitt blogginlägg såhär i mellandagarna ska handla om vårtor. Kanske inte så trevligt, kan tyckas, men jag kan faktiskt inte låta bli. 🙂

När jag var liten hade jag en vårta mitt i högerhanden. Vad jag förstått av informationen på 1177 Vårdguiden försvinner vårtor så småningom av sig själv, men det kan dröja alltifrån några månader till flera år. När jag hade den där mitt-i-handen-vårtan vill jag minnas att min mamma och jag var överens om att den skulle tvingas bort snabbare, om möjligt. Och det finns lite olika sätt att göra det på. Vi körde metoden fukta upp, fila, karva och på med vårtmedel. Varje dag. Inte alltid särskilt skönt. Och det gällde att vara ihärdig och hålla ut, för om man slarvade så “vaknade” kraften i vårtan igen och det var bara att börja om från början.

Tänk om vårtor var stjärnformade, istället för att se ut som små broccoli. Det hade väl varit trevligt?

Det får mig osökt (nej inte alls osökt, förresten, det är det jag kommer till nu som fick mig att vilja göra ett inlägg om vårtor) att tänka på det som jag läste på Facebook tidigare idag. I en Facebookgrupp som jag är medlem i skrevs det om att det ikväll visas film på landsbygdsbiografen:

Star Warts* – the Force awakens

Det är faktiskt jätteroligt! (någon som slarvat med fuktande, filande och karvande tydligen) Helt klart min sorts humor.

(*warts=vårtor)

Bo Kaspers Orkesters sång har snurrat i mitt huvud den senaste veckan. Strofen “Välsigna barnet och dess mor, hoppas att far är hyfsat nykter” är högaktuell (skulle precis lika gärna kunna vara “…hoppas att mor är hyfsat nykter”). Jag har ingen statistik över hur många vuxna som firar julafton med alkohol i kroppen. Och jag är inte ute efter att döma någon. Jag är bara ute efter att så många barn som möjligt imorgon ska få fira julafton i en nykter miljö.

Jag kommer att fira julen utan alkohol (det är visserligen inte särskilt svårt för mig som i princip aldrig dricker alkohol) och har “avlagt löfte” på www.vitjul.se

Oavsett vem du är, så är det inte för sent att lova att skippa alkoholen imorgon.

Önska inget eller allt
Önska dig en stilla natt