På Valborgsmässoafton fick jag äran att hålla vårtal på Fridhem, precis söder om Visby alldeles nära Högklint. I en solig, vindstilla och ljum vårkväll med havet som kuliss höll jag detta tal (mitt första vårtal någonsin):

Kära valborgsfirare – våren är här! Jag vet att det har funnits en och annan skeptiker de senaste veckorna, och även jag själv har tvivlat ibland när vinden bitit i. Men nu är våren här!

I tider med stora och snabba samhällsförändringar uppskattar vi mer än någonsin traditioner som den här – ett valborgsfirande som kommer tillbaka år efter år.

Det där med att ha en tradition att falla tillbaka på är viktigt för oss människor. Samtidigt strävar vi också efter förnyelse. Och visst är det våren i ett nötskal? Något som vi vet återkommer år efter år, men som varje gång bär med sig en förnyelse.

Visst blir vi lika upprymda varje år när våren kommer med ljus och värme. När småfåglarna kvittrar och far omkring och de ljusa kvällarna blir lite längre för varje dag som går. Visst uppfylls vi av en härlig känsla när blåsippor och vitsippor blommar i nästan varje dunge. Och vi vet att det där äppelträdet som hela långa vintern sett ut att vara dött, strax fylls av både gröna blad och vackra blommor.

Lika viktigt som det är med traditioner, lika viktigt är det att ibland få rensa bort gammalt bråte. Skala bort sånt som snarare bryter ner än bygger upp. Att få röja ut sådant som hade sin bästa tid för länge sedan, oavsett om det är en fysisk sak eller något mentalt som ligger kvar och skräpar.

När ljuset nu återvänder, vindarna blir ljumma, hjärtat slår lite snabbare och kraften och inspirationen att ta itu med olika saker blir allt större, passa då på att rensa ut gammalt för att göra plats för något nytt.

Och gör något tillsammans med andra! Det är i sammanhang och gemenskap med andra som vi växer som personer. Det är genom att hjälpa och ta emot hjälp, genom att se och bli sedda som tilliten oss människor emellan växer. Genom att ställa frågan: ”Kan jag göra något för dig?”.

Så kan du och jag få vara som vårsolen för den vitsippa som står bredvid oss. Så att vi alla gemensamt ger stöd att lyfta våra kronblad mot ljuset genom livets både mörka och ljusa tider. Låt oss tro på en vår för vår värld, trots att det ibland kan kännas som att vi är förpassade till en evig vinter.

Låt oss hurra för våren – det är underbart att den är här igen!

Ett fyrfaldigt leve för våren! Den leve!

Under en tid framöver kommer jag att skriva om hur Sverige skulle kunna fungera ur ett kristdemokratiskt perspektiv. Jag utgår från listan nedan och betar av punkterna en och en, har jag tänkt. Jag börjar med den första idag.

I Kristdemokraternas Sverige är det OK att vara partiledare, småbarnsförälder och sångstjärna på samma gång

Igår skrev jag om att Kristdemokraternas Ebba Busch Thor är Sveriges coolaste partiledare. Det är hon! Och inte bara det. Hon visar att hon inte har bara en roll, precis som ingen av oss är BARA mamma, BARA arbetskamrat, BARA friidrottsledare, BARA en god vän. Ebba visade att en människa är en hel palett av kända och okända sidor. Och det är OK. Även om man är toppolitiker.

Kommer ni ihåg den där reklamen “Jag är inte bara tandläkare, jag är mamma också. Jag vet vad som är bäst för mina barn!”? Den tjatades på TV4 för en hel evighet sedan (typ 1995 eller nåt, skulle jag gissa). Den var jätteirriterande. Men den hade i grunden ett bra budskap: att en människa kan vara så mycket mer än vad som syns vid en första anblick. Och att en del av en personlighet kan vara till nytta för en annan del av samma personlighet.

Därför är det bara sunt, och mänskligt, att inte måla in sig i en fast roll, utan låta många sidor av den egna personligheten vävas samman till något riktigt bra.

Här är hela punktlistan som jag ska plöja igenom:

I Kristdemokraternas Sverige

• är det OK att vara partiledare, småbarnsförälder och sångstjärna på samma gång
• vet föräldrarna bäst hur familjens vardagssituationer ska lösas
• betalar inte pensionärer mer skatt än andra
• finns det tillräckligt med poliser för att lösa och förebygga brott
• ska inte onödigt knöliga regler hindra människor från att börja arbeta
• är vården jämlik i hela landet och vårdpersonal har tid att göra ett gott arbete
• är människan och dess omgivning viktigare än staten
• ses idrottsföreningen, välgörenhetsorganisationen, trossamfundet, hembygdsföreningen, knyppelklubben och studieförbundet som viktiga byggstenar
• är maten som serveras till barn och äldre producerad enligt svenska lagar
• är ingen perfekt
• blir man inte omyndigförklarad för att man fyller 80
• är det ingen som lämnas efter och ingen som hålls tillbaka

I torsdags publicerade en av tidningarna här på Gotland en… vad ska jag säga… typiskt liberal debattartikel. En artikel där författaren hissar liberalismen och dissar familjen.

Jag kunde inte låta den debattartikeln stå oemotsagd, så jag fick hjälp av min partikamrat Liza-Maria Norlin i Sundsvall med följande text, väl värd att reflektera över.

När man drar individualismen till sin spets och isolerar varje människa till att handla om en helt enskild individ, då missar vi det fantastiska med att vi är just människor.

Varje människa har ett unikt, okränkbart värde. Varje människa har sina fri- och rättigheter, som vi givetvis måste jobba för att säkra varje dag. Men det finns ingen motsättning mellan det synsättet och att se familjen som samhällets grundläggande gemenskap.

Från vänsterhåll och från liberaler uttrycks rädsla och förakt mot familjen som institution. De ser familjen som ett hot istället för att se familjen som en styrka, både för den enskilda människan och för samhället. Vänsterideologier räds familjen för att den enheten blir ett hot mot staten. Liberala värderingar räds familjen eftersom den har så stark påverkan på just individen.

Det finns inte bara fördelar med att tillhöra en familj. Precis som Lernfelt skriver, kan detta vara en plats där man berövas sina fri- och rättigheter. Människan är inte perfekt, inte heller familjen.

Därför behövs, utöver familjen, ett större socialt nätverk med släkt, vänner, bekanta, föreningsliv, arbetsplats och offentlig sektor. Men att tro att lösningen för att ge individen de bästa förutsättningarna för att känna sig älskad, finna sammanhang, få utvecklas och må bra, skulle vara antingen en relation med staten eller endast genom att ha sig själv, är inte bara naivt utan riktigt dumt.

I flera av FN:s barnkonventions artiklar skrivs det om föräldrar och familj. Just för att de är så otroligt betydelsefulla för ett barn. Det har med relationsband att göra, men också att det är ett sammanhang som man inte blivit utvald till att finnas i, utan man bara finns och tillhör, oavsett prestation. Familjer ser givetvis olika ut, ibland är det en väldigt liten enhet ibland större, ganska komplexa system, men likväl en familj.

Låt inte hederskulturer och våld i hemmet få oss att misstänkliggöra familjen. Det är inte familjens existens som är orsaken, det är snarare en värderingskris, där mänskliga fri- och rättigheter, jämställdhet och trygghet utmanas.

Jag tar gärna kampen för jämlikhet och frihet för individen, i den kampen ingår också att kämpa för familjens viktiga funktion i samhället och familjers frihet. Detta är inte att försvara patriarkala strukturer utan det är att möjliggöra för individens storhet. Individens storhet är nämligen större än individen.

Nu är sommarledigheten slut, både inom det vanliga yrkeslivet och i mitt politiska engagemang.

Idag fick Kristdemokraterna på Gotland en heldags besök av vår fantastiska partiledare Ebba Busch Thor. Vi var tre personer ut partidistriktsstyrelsen som mötte upp på Visby flygplats.

Efter samtal över en kopp kaffe/the begav vi oss till andra sidan stan där Hans Håkansson mötte oss för att berätta om försvarets återetablering på Gotland. Vi fick också möjlighet att diskutera de säkerhetspolitiska aspekterna kring den planerade gasledningen Nord Stream 2. Kristdemokraterna anser att frågan om den nya gasledningen ska hanteras på nationell nivå.

Efter sushilunch var det dags att dra vidare till Visby lasarett. Vi hade god tidsmarginal, så vi hann med en lite stund i solen och blåsten nere vid vattnet.

På Visby lasarett fick vi sedan följa med två personer som gör ett ovärderligt jobb. De arbetar med vårdnära service och underlättar vardagen enormt för undersköterskor och sjuksköterskor. Kristdemokraterna har ett skarpt förslag om stöd för att införa liknande vårdserviceteam på alla lasarett i Sverige. På Gotland vill Kristdemokraterna utöka personalstyrkan i vårdnära service för att täcka upp på hela lasarettet. Det var så roligt att se hur bra det funkar och hur uppskattat vårdserviceteamets arbete är.

När vi kom till Radio Gotland fick Jocke och jag höra hur en partiledare i toppform jobbar. I radiointervjun  lyfte Ebba en rad viktiga frågor, både ur ett nationellt och ett gotländskt perspektiv. Särskilt roligt var det att hon nämnde vår viktiga kamp för att varje röst på Gotland ska bli lika mycket värd genom sammanslagning av våra tre valkretsar till en.

Ebbas besök här avslutades med ett öppet möte i Norrbackaskolans matsal. Hon berättade om en rad utmaningar och partiets förslag för att lösa dessa. Sedan fick vi åhörare möjlighet att ställa frågor och mingla lite innan det var dags att skjutsa Ebba och Mia tillbaka till flygplatsen för att ta sista flyget hem.

Jag är riktigt, riktigt nöjd med dagen. Vi fick ut så mycket bra av den, men fick också tid att koppla av en stund och småprata om livet i största allmänhet. Nu är det en trött partidistriktsordförande som säger godnatt.

Ledig dag idag och jag känner att jag äntligen har lyckats återhämta mig efter Almedalsveckan. Jag sitter och funderar på varför Moderaterna om och om igen presenterar förslag som är i princip kopior av Kristdemokraternas förslag, fast inte riktigt lika bra. Och låtsas att det är deras egna förslag. Fast sedan tänker jag att de får väl tycka som vi om de vill, de där moderaterna 🙂

En som nyligen insett att Kristdemokraterna är ett parti som jobbar aktivt med idédebatt, till skillnad från Moderaterna, är Jessica Schedvin. Jessica är chefredaktör för Makthavare.se och lämnar nu alltså M för KD med orden:

“Kristdemokraterna är ett modigt parti, ett kaxigt parti. Sverige behöver kaxighet, några som vågar ifrågasätta hur verkligheten egentligen ser ut.

Välkommen Jessica!

Idag var det som sagt ledig dag och jag passade på att styla om Ebbas bukett som jag skrev om senast. De flesta blommorna har klarat sig fint och är fortfarande vackra, dock något kortare i rocken.

Att bo på Gotland har sina fördelar. Förutom det självklara med att jag bor på en fantastisk ö med natur, kultur och en massa annat bra så är det också ett plus att jag som gillar politik kan besöka Almedalsveckan. Jag kan göra som den här veckan:

• I måndags var jag ledig. Då hade jag bestämt träff med en bekant, så jag tog barnen med in till stan och kollade in läget, spanade på folk, lekte i lekparken och såg på när centerpartister byggde scen. Ni som såg Annies tal i måndagskväll noterade säkert att de hade problem med bildskärmen bakom henne. Jag kan avslöja att den inte funkade särskilt bra vid 14-tiden på dagen heller.
• I tisdags jobbade jag och spenderade nästan hela dagen på olika seminarier om e-hälsa nere kring Almedalen.
• I onsdags (igår alltså) var det ju Kristdemokraternas dag, så då hade jag tagit ledigt för att jobba ideellt för partiet. Strax före 8.00 var jag på plats och vid 23-tiden var jag på väg hemåt. Det blev en lååååång men väldigt bra dag, trots några regnskurar.
• Idag var jag på jobbet som vanligt men avslutade dagen med ett möte med tillresta representanter från ett företag.

Jag tänker att jag får ta och berätta lite mer om just gårdagen. I alla fall de “saftigaste” bitarna.

När vi gjorde i ordning scenen råkade en av mina partivänner skära sig i tummen istället för att skära i mattan som vi skulle klä in catwalken med. Det behövdes mer än lite plåster för att fixa det, om man säger så. Så jag gjorde honom sällskap och knallade iväg mot lasarettet (det ligger på ca. 15 minuters promenadavstånd). När vi kommit knappt halvvägs började han se lite matt ut och just då kom en polisbuss körandes på den annars avstängda vägen. Efter lite frågor från poliserna i bussen om hur djupt såret var och hur mycket det dunkade i tummen fick vi hoppa in och få lift bort till akuten. När min vän väl kommit i läkarvård knallade jag snällt tillbaka.

Inför Ebbas tal hängde vi i parken och jag fick besök av två glada unga kvinnor. En livs levande och en i papp:

Eftersom jag är ordförande för Kristdemokraterna på Gotland fick jag förmånen att få inleda kvällen från Almedalens scen genom att hälsa välkommen och säga några väl valda ord. Mitt lilla tal kan du läsa här.

Ebba fick som vanligt en stor bukett blommor efter sitt tal. Lite senare på kvällen, när vi hade partimingel i tältet, användes blommorna som dekoration. Gissa vem som fick ta med blombuketten hem sedan (alla tillresta människor som skulle åka hem idag hade ju ingen glädje av dem). Nu har jag en stor, vacker partiledarbukett här hemma.

Så gårdagen kan väl sammanfattas såhär:

• Åka polisbuss
• Besöka akuten
• Tala på Almedalens scen
• Mingla med partivänner
• Bära hem en stor bukett

Men vet ni, nu börjar jag faktiskt känna mig nöjd med Almedalsvecka för i år.

I samband med att en bekant till mig gjorde ett oväntat vägval härom dagen började jag fundera. Jag hade trott att personen i fråga skulle fortsätta på den påbörjade vägen och nå stor framgång. Jag hade liksom en plan för hur det skulle kunna gå för den här personen.

Och så är det lite här och där i min vardag. Både inom politiken, i mitt arbete och i vardagsrelationer. Jag har någon slags plan för folk. Inte för alla, men för en del av de jag träffar och lär känna växer det fram en tanke om hur jag vill eller tror att personen kommer att utvecklas. Ibland berättar jag för personen om mina tankar, men oftast behåller jag dem för mig själv.

Då tänker jag: Om jag har ett gäng människor runtomkring mig som jag har en plan för, då kanske någon annan har en plan för mig. Det är en riktigt härlig känsla när den får sjunka in! (Tänk om det rentav finns någon som har en plan för att jag en vacker dag ska bli…)

Sedan är det ju en helt annan sak om det blir så i verkligheten. Vi kan välja en annan väg. Både du och jag kan avvika från våra egna planer och från andras planer för oss. Och ofta föds då en ny plan, som kanske är precis lika bra som den förra.

Maken fyllde 40 härom dagen och imorgon firar vi med kaffikalas. Eller kaffekalas som många skulle kalla det. Eller fika som våra syriska vänner lärt sig att det heter. Tidigare i veckan städade vi garaget, som för andra året i rad får tjäna som lokal för makens firande. Den här gången har vi förlängt det med en liten tältsnutt för att få till ett långbord där alla får plats.

Lite vindpustar som fick tältväggarna att fladdra gjorde att vi bestämde oss för förbättringsarbete. Så jag sprang in och hämtade symaskin, tillbehör och kraftigt nylonband och satte mig att sy fast öglor för att fästa nederdelen av tältväggarna i marken. Det blev riktigt bra.

Och ja, jag fick lov av ägaren till tältet att fixa till det 🙂

Bord och stolar och belysning finns på plats nu. Imorgon blir det dukning och annat trixande. Och så kommer Markus bror med familj från Göteborg. Så vi får äntligen träffa minsta lilla nytillskottet i familjen. Jag ser verkligen fram emot morgondagen!