Häromdagen presenterades Kristdemokratiska Bondeförbundet (KDB), vilket inte undgick den centerpartistiske ledarskribenten i Gotlands Tidningar. Det är bra. Vi vill att vår politik ska synas och spridas. Och jag vill såklart att även du som läser min blogg ska få ta del av den.

C-skribenten tycker att lanseringen är tunn, och verkar då helt ha missat att Kristdemokraterna i början av april i år presenterade sitt landsbygdspolitiska handlingsprogram. I det programmet har vi samlat den politik som vi sedan länge driver och de frågor som tillkommit de senaste åren. Alla har de bäring på landsbygd och glesbygd. Där samsas frågor om lantbruk, skogsbruk, viltvård och kustnära fiske med frågor som rör trygghet, infrastruktur, sjukvård, strandskydd och mycket mer.

Där nämns också reduktionsplikten för drivmedel. Den reduktionsplikt som i tanken var god – ersätt successivt fossilt bränsle med biodrivmedel – men som landade så fel när vi kan konstatera att brist på biodrivmedel gör att vi i Sverige tvingas importera dyra biodrivmedel från avlägsna kontinenter för att upprätthålla en nivå på över 30% iblandning. Vad gör det för nytta för klimatet att frakta drivmedlet till Sverige istället för att nyttja det i närområdet? Klimatet känner inte av några nationsgränser. Kristdemokraterna insåg misstaget och vad det innebar i form av kraftigt ökade drivmedelspriser. Vi driver nu frågan om att sänka reduktionsplikten till samma nivå som genomsnittet för övriga EU, så att vi tillsammans kan gå vidare i den fortsatta utvecklingen. Det skulle innebära en sänkning av dieselpriset på 3-4 kronor/liter. Tillsammans med våra förslag om sänkt skatt ger det landsbygdens människor och näringar en chans att klara vardagen. Något som MP, S och C motsätter sig.

Kristdemokraterna har i grunden många medlemmar och sympatisörer med hjärta för landsbygdernas utmaningar, och vi har de senaste åren sett en tillströmning av människor som brinner för just de här frågorna. Därför är det naturligt att, parallellt med andra fristående förbund inom partiet, t.ex. ungdomsförbund, studentförbund, kvinnoförbund och seniorförbund, bilda ett förbund med uppgift att fortsätta utveckla och driva landsbygds- och lantbruksfrågor. Det Kristdemokratiska Bondeförbundet.

Den enkla uppmaningen till c-skribenten och dig som läsare är: Ta del av vårt landsbygdspolitiska program, så märker du att Kristdemokraterna har en politik för landsbygdernas människor och näringar att lita på och lägga sin röst på.

Jag var på en tur i skogen igår, för att se om nederbörden i slutet av juli fått någon sopp, riska eller kremla att våga sig upp. Ingen svamplycka idag, men jag fick ändå en trevlig och fridfull stund i skogen.

Dagen innan var jag med familjen på hemresa genom Närkes och Sörmlands skogar. Vi tog ett stopp för att plocka blåbär och jag kunde inte låta bli att gå in i de tätare delarna av granskogen för att spana efter kantareller. Snart såg jag tydliga spår av vildsvin, de hade förmodligen hunnit före till svamparna, och jag slog på poddspelaren på hög volym för att undvika att överraska något svin med ungar.

Jag vill varken möta vildsvin i skogen eller vara med om att jord- och skogsbrukare får sina odlingar och skogar förstörda. Vildsvin hör inte hemma på Gotland, och vi behöver se till att de aldrig någonsin ska kunna föras hit.
Jag kommer att lyfta det som en av mina frågor i riksdagen, om du ger mig ditt förtroende i valet om en dryg månad.

Sverige behöver en ny, borgerlig regering, och ett parti i den regeringen som tar landsbygdens utmaningar på allvar. Det partiet är Kristdemokraterna.

Nyligen, samma dag som vi var många landsbygdsengagerade på Gotland som deltog i 92 möjligheter, publicerades två intressanta ledartexter i de gotländska tidningarna.

Den ena skribenten konstaterade att Kristdemokraterna når framgångar genom att låta staten och politiken ta ett steg tillbaka och istället öka människors frihet. Precis så bör det fungera.

Den andra skribenten tycker inte om pratet om att Centern sviker. Själv har jag aldrig sagt att Centerpartiet svikit Sveriges landsbygd. Däremot har jag hört många gotlänningar uttrycka sig just så eller på liknade sätt de senaste åren, och jag förstår deras argument. Samma ledarskribent  tycker att fler partier ska ta ansvar för landsbygdernas väl och ve. Jag håller med, och vet att så redan sker. Inte minst av många företrädare inom mitt eget parti. Till exempel genom Kristdemokraternas Magnus Oscarsson som årligen sedan 2015 anordnar Mjölkens dag i riksdagen tillsammans med LRF och kämpar för såväl svensk livsmedelsproduktion som rimliga förutsättningar för Sveriges lantbrukare. Och genom Kjell-Arne Ottosson som jobbar både för en vettig skogspolitik och ett bra svenskt  förhållningssätt i jakt- och viltvårdsfrågor. Genom Magnus Jacobsson som sett till att Kristdemokraterna i sitt budgetförslag satsar mer än något annat parti på upprustning av det svenska vägnätet, inklusive de enskilda vägarna. Genom vår partiledare Ebba Busch och vår partisekreterare Peter Kullgren som dragit många lansar för sänkta drivmedelspriser när både familjer och företagare går på knäna och S-regeringen försöker lösa det med valfläskpengar som innebär att vi svenskar lagom till valet får bidrag från staten för att kunna betala vår skatt.

Själv tänker jag, när jag kommer in i riksdagen i höst, driva många landsbygdsfrågor ur ett borgerligt gotländskt perspektiv. Jag är övertygad om att Gotland behöver just en kristdemokrat i riksdagen.

Kristdemokraternas förslag för landsbygderna är många och seriösa och de kommer definitivt att gälla även efter den 11 september i år. Men det är först då, efter valet, som Kristdemokraterna på riktigt kan göra skillnad för Sveriges landsbygder när vi är med och bildar en ny regering. En regering som består av tryggt borgerliga partier.

Vi kristdemokrater är redo. Jag hoppas innerligt att gotlänningarna också är det.