I torsdags publicerade en av tidningarna här på Gotland en… vad ska jag säga… typiskt liberal debattartikel. En artikel där författaren hissar liberalismen och dissar familjen.

Jag kunde inte låta den debattartikeln stå oemotsagd, så jag fick hjälp av min partikamrat Liza-Maria Norlin i Sundsvall med följande text, väl värd att reflektera över.

När man drar individualismen till sin spets och isolerar varje människa till att handla om en helt enskild individ, då missar vi det fantastiska med att vi är just människor.

Varje människa har ett unikt, okränkbart värde. Varje människa har sina fri- och rättigheter, som vi givetvis måste jobba för att säkra varje dag. Men det finns ingen motsättning mellan det synsättet och att se familjen som samhällets grundläggande gemenskap.

Från vänsterhåll och från liberaler uttrycks rädsla och förakt mot familjen som institution. De ser familjen som ett hot istället för att se familjen som en styrka, både för den enskilda människan och för samhället. Vänsterideologier räds familjen för att den enheten blir ett hot mot staten. Liberala värderingar räds familjen eftersom den har så stark påverkan på just individen.

Det finns inte bara fördelar med att tillhöra en familj. Precis som Lernfelt skriver, kan detta vara en plats där man berövas sina fri- och rättigheter. Människan är inte perfekt, inte heller familjen.

Därför behövs, utöver familjen, ett större socialt nätverk med släkt, vänner, bekanta, föreningsliv, arbetsplats och offentlig sektor. Men att tro att lösningen för att ge individen de bästa förutsättningarna för att känna sig älskad, finna sammanhang, få utvecklas och må bra, skulle vara antingen en relation med staten eller endast genom att ha sig själv, är inte bara naivt utan riktigt dumt.

I flera av FN:s barnkonventions artiklar skrivs det om föräldrar och familj. Just för att de är så otroligt betydelsefulla för ett barn. Det har med relationsband att göra, men också att det är ett sammanhang som man inte blivit utvald till att finnas i, utan man bara finns och tillhör, oavsett prestation. Familjer ser givetvis olika ut, ibland är det en väldigt liten enhet ibland större, ganska komplexa system, men likväl en familj.

Låt inte hederskulturer och våld i hemmet få oss att misstänkliggöra familjen. Det är inte familjens existens som är orsaken, det är snarare en värderingskris, där mänskliga fri- och rättigheter, jämställdhet och trygghet utmanas.

Jag tar gärna kampen för jämlikhet och frihet för individen, i den kampen ingår också att kämpa för familjens viktiga funktion i samhället och familjers frihet. Detta är inte att försvara patriarkala strukturer utan det är att möjliggöra för individens storhet. Individens storhet är nämligen större än individen.