Jag har fått förtroendet att vara Kristdemokraternas representant i Sveriges kommuner och regioners (SKR) ettåriga beredning för civil beredskap och totalförsvar. Vi är nu halvvägs i arbetet, och det är dags att börja dra slutsatser och formulera underlag till stöd för kommuner och regioner i deras arbete kring beredskap.

Jag har i möten med myndigheter, försvarsmakt, sjukvård, kommuner, livsmedelsaktörer, transportföretag, upphandlare, energiexperter, länsstyrelser, räddningstjänst och många andra fått en bild av hur komplex frågan är. Samtidigt är den enkel: vi behöver samarbeta!

Vi behöver hitta vägar att samverka och öva i fredstid, så att vi kan dra nytta av det även i kris och krig. Samverkan måste ske internationellt, genom NATO, EU och det nordiska försvarssamarbetet. Samverkan måste också ske på nationell, regional och lokal nivå, mellan försvarsmakt, myndigheter, länsstyrelser, regioner, kommuner, näringsliv, civilsamhälle och privatpersoner.

I krig ska ansvaret för olika uppgifter ligga på de som har ansvaret i fredstid. Det betyder att kommuner ska ansvara för vattenförsörjning, regioner ska ansvara för sjukvård o.s.v. Men det betyder också att näringslivet behöver ha en mer framträdande roll i det civila försvaret. Vad händer t.ex. om en stor del av personalstyrkan vid ett livsmedelslager inte kan ta sig till jobbet eller har en krigsplacering som gör att de behövs på annat håll? Vad händer om vi inte kan transportera drivmedel, livsmedel och mediciner till Gotland, eller patienter för vård på fastlandet?

Civilsamhället har också en otroligt viktig roll, inte minst i orostider. Att kunna fortsätta med vardagliga saker som att gå på fotbollsträningar, sjunga i kör och ha gemenskap i pensionärsföreningen är viktigt för samhällets motståndskraft. Därför behövs fler som engagerar sig.

Att som individ förbereda sig för kris och krig, kan förvisso vara att packa sin krislåda, skaffa vevradio och köpa sig ett spritkök. Men ännu viktigare är att fundera på: hur gör jag om mitt hus blir kallt och vattnet inte längre fungerar? Eller för den delen: hur gör min granne? Eller min lagkamrat, körkompis eller föreningsvän? Att tänka tanken: Vi kommer att behöva samarbeta. Och det bästa sättet att öva på att samarbeta i kris och krig, är att knyta kontakter redan nu, att hitta tryggheten i gemenskaperna med andra människor i sin närhet.

Och just nära gemenskaper är kärnan i kristdemokratisk politik.

Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, är en politiskt styrd organisation där alla Sveriges kommuner och regioner är medlemmar. Där bereds en rad viktiga frågor som rör samhällsutveckling och offentlig välfärd runtom i landet.

Sedan länge finns ett samarbete mellan de klassiska Allianspartierna, d.v.s. Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna, oavsett hur de politiska förhållandena sett ut i riksdag, regioner och kommuner. I slutet av 2022 hölls val runtom i landet, för att utse ombud inför SKR:s valkongress den 23 mars i år. Resultatet av kongressen kommer att påverka riktningen för SKR:s arbete den kommande mandatperioden, och därmed arbetet i kommuner och regioner. Inför detta kom partisekreterarna för M, C, KD och L överens om att även framöver samarbeta, och utifrån partiernas instruktioner formades valsedlar. På Gotland hölls SKR-valet i samband med regionfullmäktige den 11 november och Alliansen gick i vanlig ordning till val med en gemensam lista, där det största partiet i konstellationen, Centerpartiet, stod först. Resultatet blev att två gotländska mandat tillföll S och ett mandat tillföll C.

Eftersom Allianssamarbetet var förankrat på högsta nivå förutsatte vi att Centerpartiet skulle stå fast vid sin linje, men för någon vecka sedan nåddes vi av beskedet att de istället inleder ett rödgrönt samarbete. Ska vi kalla det den breda vänstern? Detta mitt under förhandlingarna inom Alliansen. Jag förstår min partikamrat Bengt Germundssons (KD) besvikelse när pressmeddelandet från Centerpartiet kom: ”Jag är inte van att förhandla på det här sättet, jag är van vid att man är ärlig och hedrar det arbete man är inne i. Väljer man en annan linje så säger man det.” Det hela verkar handla om att Centerpartiet vid ETT (1) enda tillfälle, i samband med valkongressen, inte vill ha stöd av SD-röster. Centerpartiet verkar alltså vilja cementera sin plats vänsterut, då man hellre ingår i ett direkt samarbete med Vänsterpartiet under fyra år än att ta stöd av Sverigedemokraterna vid ett tillfälle. Det här är för övrigt något som Centerpartiets ungdomsförbund, CUF, också ser som fel vägval.

Om detta talar Centerpartiet på Gotland tyst – eller inte alls. Jag antar att C inte vill att allmänheten ska veta att de ytterligare närmat sig Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet och deras politik för den svenska välfärden.

Så fort regeringens ställningstagande kring Bromma flygplats i måndags blev känt, skrev jag en insändare tillsammans med min lokala partikamrat Johan Asplund:

Den 20 februari lämnade infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) ett mycket välkommet, och för Gotland viktigt, besked: Bromma flygplats ska bevaras och den förra regeringens utredning om nedläggning förflyttas därmed till papperskorgen. Efter många år av andra partiers eviga diskussioner kommer vi äntligen vidare.

Bromma flygplats har en viktig roll i omställningen av flyget. Om bara några år kommer elflyg att vara i luften och flygbranschen arbetar mot målet att vara helt fossilfritt år 2030.

Stockholmsflygplatsen har både idag och i framtiden en viktig roll för inrikesflyget, och framför allt för oss som INTE bor i huvudstaden. Det här beslutet är riktigt bra för oss gotlänningar och Gotlands fortsatta utveckling! Vi är riktigt stolta över att det är en kristdemokratisk minister i en borgerlig regering som agerat.

Johan Asplund (KD), regionstyrelsen
Sara Lidqvist (KD), distriktsordförande