Vad ska jag inte bli när jag blir stor?

Någong gång när jag var i 12-årsåldern fick jag ett slags panik, då jag plötsligt insåg att jag aldrig skulle kunna bli en stor balettdansös. Inte för att jag någonsin, varken då eller senare, dansat balett. Jag har inte ens varit speciellt förtjust i att se på balett. Men det var något med den där känslan av att livets möjligheter begränsades.

Jag insåg att för att bli bra på balett så skulle jag ha börjat med det för länge sedan,helst i 4-5-årsåldern. Och nu var jag ju alldeles för gammal.

Det där minnet dök upp alldeles nyss, och jag funderade lite på det. Inte utifrån någon negativ panikkänsla, utan snarare ur perspektivet: kan jag bli precis vad jag vill?

Numer är det andra, eller snarare fler, saker jag inte kan bli. Det är till exempel högst osannolikt att jag någonsin kommer att bli ledarskribent i en tidning. Jag tillhör nämligen inte något av de partier som har (minst sagt) en fot inne på stora nyhetsredaktioner. Jag får förlika mig med tanken att jag istället får låta mitt skrivande begränsas till bloggar, insändare, motioner och politiska tal. Det är inte så dumt det heller.

Jag kommer troligtvis heller aldrig att bli riksdagsledamot. Det känns lite vemodigt, men jag kan leva med det. Anledningen är att jag är kristdemokrat på Gotland. Gotland har vanligtvis endast två riksdagsplatser. Totalt. Oftast är det en socialdemokrat som innehar det ena mandatet. Det andra mandatet slåss Moderaterna och Centerpartiet om. Alternativet skulle vara att flytta till ett annat län, där ett kristdemokratiskt riksdagsmandat är mer sannolikt. Eller, förresten, det är inget alternativ. Jag älskar mitt Gotland och nu när jag återvänt hit stannar jag här.

Men det finns så mycket mer som jag kan bli, och redan blivit. Så mycket jag kommer att kunna göra och redan gjort.

Jag känner mig verkligen tacksam för det livet gett mig och nyfiken på det jag ännu kommer att få uppleva.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *