I dagarna fyra, med start imorgon, håller Kristdemokraterna riksting i Västerås. Vi samlas för att plöja igenom en jättehög med motioner om allt möjligt. Bland annat mina två motioner, den ena om förändring av beteslagstiftningen och den andra om förändringar av Skatteverkets regler för motion och friskvård.

Slopat lagkrav på betesdrift för mjölkkor i lösdrift

Ridning som skattefri motions- och friskvårdsförmån

Dessutom ska vi ta ställning till en ny version av vårt principprogram (vad som inom en del partier kallas partiprogram) samt klubba igenom nya stadgar.  Fullt ös alltså.

Decemberöverenskommelsen har seglat upp som en viktig fråga (jag är inte särskilt överraskad…), där vi är av olika åsikt inom partiet. Alla är överens om att den inte är riktigt bra, men några går på linjen att det ändå är det minst dåliga alternativet för att Sverige ska gå att styra, andra går på linjen att överenskommelsen ska brytas. Vi får la se hur det går.

Men… jag är inte där ännu. I Västerås alltså. Först väntar en alltför kort natts sömn, en bussresa, en båtresa och en bilresa. Gonatt!

Jag har under perioder funderat på det där med att det i Sverige ses som lite fult, lite sämre att jobba deltid. Flera partier driver hårt linjen att alla ska ha rätt att jobba heltid. Men det är ju möjligheten att jobba deltid, att kunna anpassa min och min familjs vardag efter våra behov, som är det riktigt viktiga. Och att slippa skämmas för att vi vill göra så. Arbeta kommer jag att hinna göra tillräckligt mycket i mitt liv i alla fall. Men att umgås med mina barn och ge dem det stöd de behöver under sin uppväxt, det måste jag göra nu, medan tid finns.

Under nästan hela barnens uppväxt, de är nu 7 och 9 år, har jag jobbat 100%. Den 1 september gick jag ner till 80%. Och jag är så nöjd med det. Barnen också 🙂

Några partikollegor skrev en bra artikel om rätt till deltid i gårdagens upplaga av Sundsvalls Tidning. Läs den gärna!

Jag blev medlem i Kristdemokraterna när jag och min familj bodde i Älmhult i södra Småland, men det var först när vi flyttade hem till Gotland 2011 som jag började engagera mig på riktigt. Så valrörelsen inför valet i september 2014 var min första, bortsett från EU-valrörelsen under försommaren samma år. Målet var att återta minst en plats i fullmäktige på Gotland. Den plats som man förlorade i valet 2010. Och vi kämpade. Med våra knappa resurser kämpade vi för att föra ut vårt budskap. Och vi var så nära. Under natten mellan den 14 och 15 september rullade siffrorna in och till slut stod det klart att det saknades drygt 40 röster. Och så småningom satte jag mig i bilen på väg hem från Visby till Hemse. 45 kilometer ensam i en bil hem i natten. Med en valförlust som kändes i hela kroppen. Och då, mitt i natten, halvvägs hem började känslan av uppgivenhet och tomhet att övergå i en revanschlust.

Och den känslan ser jag till att behålla. För det är inte långt kvar till september 2018. Nu kör vi!